VÄRLDSMARKNADEN
själv kokar sin ohyggliga kvällsvard i panna. Han talar en provinsdialekt och svor betydligt åt den gamla städerskan och åt hyrkusken, som körde oss till värdshuset, varifrån diligensen avgick, på vilken diligens jag åkte utvändigt under största delen av vägen.
Jag väcktes i gryningen av städerskan och blev, då jag anlände till värdshuset, först placerad inne i diligensen. Men då vi kommo till ett ställe vid Leakington, där regnet började att hälla ned, blev jag — kan du väl tro det? — tvungen att gå ur och taga plats uppe på taket, ty sir Fox är delägare i diligensen, och då en passagerare kom, som ville ha en plats inuti till Mudbury, var jag tvungen att stiga upp på taket i regnet, där emellertid en ung herre från Cambridge mycket vänligt svepte in mig i en av sina mångfaldiga överrockar.
Denne herre och konduktören tycktes känna sir Fox mycket väl och skrattade betydligt åt honom. Båda kommo överens om att kalla honom en gammal girigbuk. De sade, att han aldrig gav någon människa ett enda öre (jag hatar en dylik låghet och snikenhet!), och den unge herrn bad mig giva akt på att vi åkte mycket långsamt under de första två hållen, emedan sir Fox satt på kuskbocken och han är ägare av hästarna på denna del av vägen. 'Men vänta bara, till dess jag fått fatt i tömmarna, så skola de minsann få löpa ut!' sade den unge studenten. — 'Ja, inte mer än lagom åt dem, master Jack' sade konduktören. Då jag fattade meningen av dessa ord och att master Jack ämnade köra under den återstående delen av vägen och hämnas på sir Fox' hästar, skrattade naturligtvis även jag.
Ett ekipage med fyra präktiga hästar och sköldemärken väntade oss emellertid vid Mudbury, fyra mil från Drottningens Crawley, och vi gjorde ett ståtligt intåg genom baronetens park. Det finnes nämligen en vacker allé, en mil lång, som leder fram till huset, och gumman vid parkportarna, över vilkas stolpar sitta en orm och en duva (sköldhållarna i Crawleyska vapnet), neg oupphörligt för oss, då hon slog upp de gamla, genombrutna järn-
