WILLIAM M. THACKERAY
tjänare[1]), förklarar sig bära varken kappa eller band, utan endast samma långörade livré, i vilket hans åhörare äro utstyrda, så är man dock, förstår ni, tvungen att tala ut sanningen, såvitt man vet, antingen man bär narrbjällror eller en prästerlig hatt, och en hel hop obehagliga saker måste komma fram under loppet av ett sådant företag.
Jag har hört en medbroder-författare i Neapel, under det han predikade för en skock hederliga, lata oduglingar vid kusten, arbeta upp sig till en sådan passion och ett sådant raseri mot några av de skurkar, vilkas syndiga dåd han beskrev och uppdiktade, att hans åhörare icke kunde motstå det, och de och poeten brusto ut i ett skrål av eder och förbannelser mot de diktade odjuren i berättelsen, så att hatten gick omkring och slantarna tumlade ned i den, mittunder en riktig storm av sympati.
På småteatrarna i Paris får ni även icke endast höra folket skrika: "Ah gredin! Ah monstre!" och från logeraderna förbanna pjäsens tyrann, utan aktörerna själva neka rentav att spela de stygga rollerna, sådana som rollerna av infames anglais, brutala kosacker och gud vet allt vad, och föredraga att för en mindre avlöning uppträda i sina verkliga roller såsom lojala fransmän. Jag ställer de båda historierna emot varandra, på det att ni må se att det icke är av snikna bevekelsegrunder som författaren fikar efter att framvisa och tukta sina skurkar, utan därför att han hyser ett uppriktigt hat till dem, vilket han icke kan kuva och som måste finna luft i passande tillmälen och fula ord.
Jag vill därför låta mina hedervärda vänner veta, att jag ämnar berätta en historia om hemska skurkstreck och invecklade — men jag hoppas i hög grad intressanta — brott. Mina skurkar äro icke några mjölk- och vattenskurkar, det vill jag lova. Då vi komma till de lämpliga ställena, skola vi icke tveka att taga bladet från munnen — nej, långt därifrån! Men medan vi vistas i en lugn
- ↑ Dessa syftar på den illustrerade Londonupplagan. Ö. a.
112
