VÄRLDSMARKNADEN
hövligt sätt, och dessa senare anmärkte, att sir Fox aldrig svor åt lady Crawley, då hans son var inne i rummet.
Det var han som lärde taffeltäckaren att säga: "Mylady är serverad", och som yrkade på att få föra hennes nåd till bordet. Han talade sällan med henne, men då han gjorde det, var det med den största vördnad, och han lät henne aldrig lämna rummet utan att på det mest högtidliga sätt resa sig upp för att öppna dörren och göra en elegant bugning, i det hon gick ut.
I skolan kallades han "miss" Crawley och där plägade hans yngre bror Rawdon ofta duktigt piska upp honom. Men ehuru hans gåvor icke voro lysande, ersatte han denna brist genom en förtjänstfull flit och erhöll under åtta års tid, som han vistades i skolan, icke en enda gång bestraffning, vilket annars i allmänhet endast en ängel anses kunna undvika.
Vid universitetet var hans bana naturligtvis i hög grad hedrande, och han förberedde sig därstädes till det offentliga livet (i vilket han skulle införas genom sin morfar lord Binkies beskydd) genom att med stor flit studera forntidens och samtidens talare och genom att oupphörligt öva sig i att hålla tal och föredrag. Men ehuru han talade rätt ledigt och använde sin lilla röst med stor högtidlighet och till sin egen stora belåtenhet samt aldrig kom fram med någon tanke eller åsikt, som icke var fullkomligt trivial och utsliten och understödd av en latinsk sentens, gjorde han likväl icke någon lycka, i trots av en medelmåtta, som borde ha tillförsäkrat framgång åt envar. Han erhöll icke ens priset för tävlingspoemet, vilket alla hans vänner sade att han var säker om.
Sedan han lämnat akademien, blev han handsekreterare åt lord Binkie och därefter utnämnd till attaché vid legationen i Pumpernickel, vilken post han beklädde med all heder och förde hem depescher, bestående av gåsleverpastejer, till den dåvarande utrikesministern, Sedan han varit attaché i tio år (åtskilliga år efter lord Binkies beklagliga frånfälle) och fann att befordran gick bra
