WILLIAM M. THACKERAY
lika mycket misstrodde. Han var en så sträng egendomsherre, att han knappast kunde finna annat än utfattiga åbor, och en så knusslig jordbrukare, att han till och med sparade på utsädet, varför också jorden till straff därför endast gav honom klena skördar. Han spekulerade på alla möjliga sätt; han bearbetade gruvor, köpte kanalaktier, hyrde ut hästar till diligensbolagen, övertog leveranser åt staten och var den verksammaste mannen och fredsdomaren i hela grevskapet. Som han icke ville avlöna hederliga upplysningsmän vid sina granitbrott, hade han den tillfredsställelsen att se fyra sådana rymma sin väg och taga förmögenhet med sig till Amerika. I brist av ordentlig eftersyn fylldes hans kolgruvor med vatten; regeringen godkände icke hans leverans av skämt oxkött, och vad hans diligenshästar beträffar, visste varje diligensägare i hela konungariket, att han förlorat flera hästar än någon annan person i landet, på grund därav att han svalt sina hästar och köpte dåliga sådana för billigt pris. Till lynnet var han umgängsam och långtifrån stolt; ja, han föredrog en arrendators och en hästhandlares sällskap framför en gentlemans, sådan som hans son mylords; han tyckte om att dricka och svära och skämta med förpaktarnas döttrar; han var känd för att aldrig skänka bort ett öre eller göra en god gärning, men hade ett gott och skämtsamt lynne och kunde gyckla och dricka sitt glas med en arrendator och den följande dagen anställa utmätning hos honom, eller skratta tillsammans med en tjuvskytt, vilken han med samma goda lynne dömde till deportation. Hans artighet mot det täcka könet har redan blivit antydd av miss Rebecka Sharp — kort sagt, bland alla Englands baroneter, pärer och ofrälse, fanns det icke en mera knipslug, låg, självisk, narraktig och vanryktad gammal man. Sir Crawleys blodröda hand ville gripa i vars och ens ficka utom hans egen, och det är med sorg och smärta som vi, beundrare som vi äro av den engelska aristokratien, finna oss tvungna att medgiva tillvaron av så många dåliga egenskaper hos en person, vars namn står i adelskalendern.
120
