WILLIAM M. THACKERAY
ELFTE KAPITLET.
Arkadisk enkelhet.
Utom dessa hedervärda personer på själva herrgården (vilkas enkelhet och milda, lantliga renhet utan tvivel visa lantlivets företräde framför stadslivet) måste vi presentera läsaren för deras släktingar och grannar i prästgården, Bute Crawley och hans hustru.
Hans ärevördighet Bute Crawley var en lång, ståtlig, jovialisk man och vida mera populär i sitt grevskap än baroneten, hans bror. Vid universitetet hade han rott akteråran i Christchurchbåten och hade tuktat alla de största slagskämparna i staden. Även i sitt enskilda liv bibehöll han smaken för boxning och atletiska övningar, och det fanns icke en boxningsstrid på tjugu mils avstånd, vid vilken han icke var närvarande, ingen kapplöpning, ingen kapprodd, ingen bal, intet valmöte, ingen visitationsmiddag eller överhuvudtaget någon festmiddag i hela grevskapet, vid vilken han icke fick tillfälle att vara med. Hans brunte och lyktorna på hans gigg kunde man se på tjugu mils avstånd från prästgården, så ofta det gavs en middag i Fuddlestone eller i Roxby eller i Wapshot Hall eller hos de höga lorderna i grevskapet, med vilka alla han stod på förtrolig fot. Han hade en vacker röst, var en lycklig komisk sångare, red ut på jakt i en peppar- och saltfärgad kavaj och var en bland de skickligaste fiskarna i grevskapet.
Mrs Crawley, kyrkoherdens hustru, var en klyftig liten varelse, som skrev denne vördige andans mans predikningar. Som hon var husligt sinnad och till största delen skötte hushållet med sina döttrars tillhjälp, härskade hon enväldigt i prästgården, i det hon visligen lämnade sin
132
