VÄRLDSMARKNADEN
Nåväl, han är en mycket stor och vidlyftig ung elegant man. Han är över sina tre alnar, talar med hög röst, svär betydligt och befaller tjänarna hit och dit, vilket icke hindrar att allasammans tillbedja honom, ty han är mycket frikostig med sina pengar, och tjänstfolket skulle vilja göra allt möjligt för honom. Förliden vecka voro skogvaktarna nära att döda ett par exekutionsbetjänter, som kommo hit från London för att arrestera ryttmästaren för skuld och funnos gå och lura omkring parkmuren — de slogo dem, doppade dem och voro nära att skjuta dem såsom tjuvskyttar, då baroneten lade sig emellan.
Ryttmästaren hyser ett innerligt förakt för sin far, kan jag märka, och ger honom alla möjliga mer eller mindre vackra öknamn. Han har ett förskräckligt rykte om sig bland damerna. Han tager sina jägare med sig hem, lever tillsammans med lantpatronerna och bjuder vilken han vill hem till middagen, utan att sir Fox vågar säga något, av fruktan att stöta miss Crawley och förlora arvet efter henne, då hon dör av slag. Skall jag berätta dig den artighet ryttmästaren sade mig? Jag måste det, ty den är så utsökt. En afton hade vi gått ända därhän, att vi hade bal; där var sir Huddlestone Fuddlestone och hans familj, sir Giles Wapshot och hans unga damer och jag vet icke hur många andra. Nåväl, jag hörde honom säga: 'Hin i mig är hon inte en rätt nätt liten slinka!' därmed menande din ödmjuka tjänarinna samt gjorde mig den äran att dansa två angläser med mig. Han umgås mycket glatt och muntert med de unga lantjunkarna, med vilka han dricker, håller vad, rider och talar om jakt och skytte, men flickorna kallar han 'tråkspånor', och jag tror sannerligen att han däri icke har så alldeles orätt. Du skulle se det förakt, varmed de se ned på stackars mig! När de dansa, sitter jag helt fromt och beskedligt och spelar på pianot, men härom aftonen, då ryttmästaren kom tämligen blossande in från middagen och fann mig upptagen på detta sätt, svor han högt på att jag var den
