WILLIAM M. THACKERAY
gick tillbaka till sin plats och började att sjunga ännu muntrare och livligare än någonsin.
— Vad är det? sade miss Crawley, som stördes i sin middagslur av att musiken tystnade.
— Det var en falsk not! sade miss Sharp och skrattade, och Rawdon Crawley skummade av raseri och besviken väntan.
Hur vackert var det icke av mrs Bute att, då hon såg miss Crawleys uppenbara förkärlek för den nya guvernanten, icke vara svartsjuk utan taga emot den unga damen i prästgården, och icke blott henne, utan även Rawdon Crawley, hennes mans medtävlare i fråga om den gamla möns femprocentsobligationer! Mrs Bute Crawley och besagde unge man blevo helt förtjusta i varandras sällskap. Han upphörde med att jaga, avböjde inbjudningarna till Fuddlestone, ville icke äta vid mässen tillsammans med officerarna vid den i Mudbury förlagda avdelningen, utan fann sitt största nöje i att vandra över till Crawleys prästgård, dit miss Crawley även kom, och likaledes de unga fröknarna (eftersom deras mamma låg sjuk) och miss Sharp. Och så hände det sig ibland om aftonen att några av sällskapet promenerade tillbaka i varandras sällskap — icke miss Crawley, ty hon föredrog sin vagn — och promenaden över prästgårdsängarna och fälten och in genom den lilla parkgrinden och genom den mörka allén fram till Drottningens Crawley var förtjusande i månskenet för två sådana älskare av det pittoreska som ryttmästaren och miss Rebecka.
— Ack, de stjärnorna, de stjärnorna! plägade miss Rebecka säga, i det hon vände sina tindrande gröna ögon upp mot dem. Jag känner mig nästan som en ande då jag ser på dem!
— Ack ja — ja, min själ, så gör jag med, miss Sharp! svarade den andre entusiasten. Ni har ju ingenting emot min cigarr, miss Sharp?
Miss Sharp tyckte att cigarrök i fria luften var det angenämaste man kunde tänka sig — ja, smakade till och
150
