VÄRLDSMARKNADEN
miss Amalia på sig sin hatt och rentav trängde in i det Osborneska huset.
— Hur! lämnar du vår bror för att komma till oss? sade de unga damerna. Ha ni grälat, Amalia? För all del tala om för oss!
Nej, det hade alldeles icke varit något gräl. — Vem skulle väl kunna gräla med honom? säger hon, med ögonen fyllda av tårar. Hon kom hit över bara för att — för att träffa sina kära vänner, eftersom det var så längesedan de träffades. Och denna dag var hon så förskräckligt stupid och så totalt bortkommen, att de unga damerna Osborne och deras guvernant, vilka stirrade efter henne då hon helt sorgsen gick sina färde, mer än någonsin undrade vad George kunde se hos stackars lilla Amalia.
Ja, naturligtvis gjorde de det. Hur skulle hon väl kunnat öppna det blyga lilla hjärtat till närmare skärskådande av dessa unga damer med deras djärva svarta ögon? Det var bäst att det ryggade tillbaka och gömde sig. Jag vet att de unga damerna Osborne förträffligt förstodo att kritisera en ostindisk schal eller en ljusröd sidenkappa, och då miss Turner lät färga sin violett och göra om den till en spens, och då miss Pickford lät ändra sin hermelinskrage till muff och muddar, kan jag försäkra er att dessa förändringar icke undgingo de båda nyssnämnda intelligenta unga damernas blickar, men, ser ni, det finns saker av finare vävnad än pälsverk och siden och all Salomos härlighet och hela drottningens av Saba garderob — saker, vilkas skönhet undgår mången kännares ögon. Och det finns ljuva, blygsamma små själar, vilka ni träffar doftande och spätt blommande på lugna och skuggiga platser, och det finns trädgårdsblommor, lika stora som mässingssängvärmare, vilka äro istånd att göra själva solen förlägen genom sitt stirrande. Miss Sedley hörde icke till solrosslaget, och jag påstår att det strider mot alla proportionens lagar att uppdraga en violblomma till en dubbel dahlias storlek.
Nej, en god ung flickas liv, vilken ännu befinner sig i
