VÄRLDSMARKNADEN
TRETTONDE KAPITLET.
Både sentimentalt och annat.
Jag fruktar att den herre, till vilken miss Amalias brev voro adresserade, var en tämligen sträng kritiker. En sådan mängd brev följde löjtnant Osborne omkring landet, att han nästan skämdes i anledning av sina kamraters skämt om dem och befallde sin betjänt att aldrig avlämna dem annat än i hans enskilda bostad, och han hade setts tända sin cigarr med ett av dem, till stor fasa för kapten Dobbin, som, efter vad jag fullt och fast tror, skulle velat giva en vacker summa för detta lilla dokument.
För en tid bortåt sökte George att hålla sin förbindelse hemlig. Att ett fruntimmer var med i spelet, det medgav han. — Och inte det första heller, sade fänrik Spooney till fänrik Stubbles. Den där Osborne är mig just en satans karl. Det var en domares dotter i Demerara som blev nästan alldeles galen i honom, och så var det den där vackra kvadronflickan, miss Pye, i S:t Vincents, som du vet, och sen han kom hit påstås han vara en riktig Don Juan.
— Stubbles och Spooney ansågo det att vara en riktig "Don Juan" för en av de vackraste egenskaper en man kunde äga, och Osborne stod också i det allra högsta anseende bland de unga männen vid regementet. Han var stor i alla manliga idrotter, stor sångare och stor vid paraden, och därjämte var han mycket frikostig med sina pengar, med vilka hans far rikligen försåg honom. Hans frackar voro bättre gjorda än någon annans vid regementet och han hade flera sådana än någon annan. Han var tillbedd av manskapet. Han kunde dricka mera
