WILLIAM M. THACKERAY
lidande! Jag skulle just vilja veta i vad jag är underlägsen dig!
— Är du förlovad? inföll kapten Dobbin.
— Vad tusan rör det dig eller någon annan, om jag är det?
— Skäms du över det? återtog Dobbin.
— Jag skulle just vilja veta vad du har för rättighet att göra mig en sådan fråga! sade George.
— Du måtte väl i Herrans namn inte vilja säga att du tänker slå upp? ropade Dobbin och sprang upp.
— Det vill med andra ord säga att du frågar mig om jag är en man av heder, svarade Osborne häftigt. Är det din mening? Du har på sista tiden tagit dig en sådan ton emot mig att jag vill bli — om jag längre tänker tåla den!
— Vad har jag då gjort? Jag har sagt dig att du försummar en söt flicka, George. Jag har sagt dig att du borde besöka henne, när du kommer in till staden, och inte gå på spelhusen i trakten av S:t James.
— Jag förmodar att du önskar att få dina pengar tillbaka? sade George med ett hånlöje.
— Ja, naturligtvis gör jag det — det har jag ju alltid gjort, vasa? sade Dobbin. Du talar minsann riktigt vänligt och högsinnat.
— Nej, ursäkta mig, William, inföll här George i ett anfall av samvetsagg. Gud ska veta att du på hundra sätt visat dig som en vän till mig. Du har räddat mig ur klämman tjogtals gånger. Då Crawley vid livgardet vann den där summan av mig, skulle jag ha varit förlorad om du inte hade varit — det vet jag. Men du bör inte vara för sträng emot mig och ständigt hålla predikningar för mig. Jag håller verkligen mycket av Amalia, tillber henne och allt det där. Se inte så ond ut. Jag vet att hon är felfri. Men ser du, det är inte något nöje att vinna en sak, såframt man inte spelar om den. För hin, regementet har nyss kommit tillbaka från Västindien, och jag måste rusta ut litet, men när jag blir gift, ska jag bättra mig, ja, det lovar jag dig på min heder. Och hör nu, Dobbin, var inte ond på mig, så ska jag betala dig hundra pund
166
