WILLIAM M. THACKERAY
för honom att få ådagalägga sina obestridliga militära talanger och sitt mod; och hans årsunderhåll skulle tillika med Amalias hemgift sätta dem i stånd att slå sig ned på något trevligt ställe på landet i en trakt, där det fanns en god jaktmark; och så skulle han jaga litet och sköta litet lantbruk, och så skulle de bli mycket lyckliga. Vad det beträffade att stanna kvar i armén såsom gift man, så var detta alldeles omöjligt. Att tänka sig mrs George Osborne i hyrda rum i en småstad eller, ännu värre, i Ost- eller Västindien i sällskap med officerare och beskyddad av majorskan O'Dowd! Amalia kiknade av skratt vid Osbornes historier om majorskan O'Dowd. Han älskade henne alltför högt för att utsätta henne för denna ohyggliga kvinna och hennes simpla fasoner samt för det svåra liv en militärs hustru får föra. Han frågade icke efter sig själv — nej, icke det ringaste, men hans söta lilla flicka skulle intaga den plats i samhället, till vilken hon såsom hans maka var berättigad, och ni kan vara säker om att hon gick in på alla dessa förslag, såsom hon skulle ha gått in på vilket som helst från samme upphovsman.
Hållande detta slags samtal och byggande otaliga luftslott (vilka Amalia prydde med alla slags blomsterträdgårdar, lantliga promenader, kyrkor, söndagsskolor och dylikt, medan George hade sin själs ögon riktade på stallen, hundkojorna och källaren), tillbragte de unga tu ett par timmar mycket behagligt, och som löjtnanten icke hade mer än denna enda dag att tillbringa i staden och en hel hop högst viktiga angelägenheter att uträtta, föreslogs det att Amalia skulle äta middag tillsammans med sina tillkommande svägerskor. Denna bjudning antogs med glädje, och så förde han henne till sina systrar, där han lämnade henne pratande och sladdrande på ett sätt, som högeligen förvånade dessa damer, vilka började tro, att George till slut skulle kunna göra något av henne — och avlägsnade sig därefter för att uträtta sina angelägna ärenden.
Med ett ord, han gick och åt en glace hos en konditor
170
