VÄRLDSMARKNADEN
i Charing Cross; provade en ny frack i Pall Mall; tittade in hos gamle Slaugthers och kallade på kapten Cannon; spelade elva partier biljard med kaptenen, av vilka han vann åtta och återvände till Russell Square en halv timme för sent till middagen, men vid ett särdeles gott lynne.
Detta var däremot icke förhållandet med gamle mr Osborne. Då denne herre kom hem från City och välkomnades i salongen av sina döttrar och den eleganta miss Wirt, sågo de genast på hans ansikte — vilket även i bästa fall var pussigt, högtidligt och gult — och på hans buttra blick och på ryckningarna i de svarta ögonbrynen, att hjärtat under den stora vita västen var upprört och oroligt. Då Amalia steg fram för att hälsa på honom, vilket hon alltid gjorde med stor bävan och blyghet, brummade han fram en butter hälsning och släppte den lilla handen ur sin ludna tass utan något försök att hålla den kvar där. Därefter såg han med en sur min på sin äldsta dotter, som genast förstod meningen i hans blick, vilken omisskännligen frågade: — Vad fan är hon här efter? och därför skyndade sig att säga:
— George är i staden, pappa, och har gått till kommandoexpeditionen och kommer tillbaka till middagen.
— Å, verkligen? Jag ämnar inte vänta med middagen på honom, Jane! Och med dessa ord sjönk den hedersmannen ned i sin särskilda stol, och så avbröts den fullständiga tystnaden i hans eleganta, dyrbart möblerade salong endast av den stora franska klockans oroliga knäppande.
Då denna kronometer, över vilken höjde sig en glad bronsgrupp, föreställande Iphigenias offrande, slog fem i en tung domkyrkoton, ryckte mr Osborne häftigt i klockan vid sin högra sida, och taffeltäckaren kom inrusande.
— Middag! röt mr Osborne.
— Mr George har inte kommit än, sir, svarade karlen.
— Åt fanders med mr George, sir! Är jag inte herre i huset? Middag!
Mr Osborne blängde bistert. Amalia darrade, och de
