WILLIAM M. THACKERAY
vidare har jag lagt in i Amalias koffert två buteljer nejlikevatten åt mrs Sedley samt receptet för dess tillagande.
— Och jag förmodar, miss Jemima, att ni skrivit av miss Sedleys räkning. Det är ju den här? Det är bra — nittiotre pund och fyra shillings. Var nu god och adressera den till John Sedley, esq. och försegla det här brevet, som jag skrivit till mrs Sedley.
I miss Jemimas ögon var ett egenhändigt brev från hennes syster, miss Pinkerton[1], ett föremål för lika vördnad som ett brev från en monark skulle ha varit. Endast då hennes elever lämnade anstalten eller då de ämnade gifta sig (samt en gång, då miss Birch dog i scharlakansfeber), plägade miss Pinkerton egenhändigt skriva till sina elevers föräldrar, och det var Jemimas åsikt, att om någonting skulle kunna trösta mrs Birch över hennes olycka, skulle det vara denna fromma och vältaliga epistel, i vilken miss Pinkerton meddelade händelsen.
Miss Pinkertons brev lydde i nu ifrågavarande fall sålunda :
The Mall, Chiswick den 15 juni 18…
- “Madame!
Sedan miss Amalia Sedley uppehållit sig här i sex år, har jag den äran att föreställa henne för sina föräldrar såsom en ung dam, vilken icke är ovärdig att intaga en passande plats i deras förfinade krets. De dygder, som utmärka den unga fint bildade engelska damen, och de talanger, vilka anstå hennes börd och ställning, skola icke finnas brista miss Sedley, vars flit och lydnad gjort henne kär för hennes lärare och lärarinnor och vars intagande mildhet i lynnet förtjust hennes både äldre och yngre kamrater.
I musik, i dans, i rättskrivning, i allt slags broderi och sömnad skall hon finnas hava uppfyllt sina vänners
- ↑ Inom engelska familjer, där det finnes flera systrar, kallas den äldsta systern vid sitt tillnamn, medan de yngre kallas vid förnamnet. Ö. a.
10
