WILLIAM M. THACKERAY
summa, som George nödvändigt behövde? Han började prisa sin fars vin. Detta var i allmänhet ett särdeles lämpligt sätt att smickra den gamle herrn.
— Jag fick aldrig sådan madeira i Västindien som er, sir. Överste Heavytop lade häromdagen innanför västen tre buteljer av den, som ni skickade ned till mig.
— Gjorde han, sade den gamle herrn. Den står mig till åtta riksdaler buteljen.
— Vill ni ta sex guinéer för ett dussin av det här vinet, sade George med ett skratt. Det är en av de främsta männen i landet som önskar sig litet därav.
— Gör han, brummade gubben. I sådant fall är det bäst att han skaffar sig det.
— Då general Daguliet var i Chatam, sir, gav Heavytop honom frukost och bad mig om litet av det här vinet. Generalen tyckte lika mycket om det — önskade att få en pipa åt generalbefälhavaren. Han är Hans Kunglig Höghets högra hand.
— Det är verkligen ett satans gott vin, sade ögonbrynen och sågo litet mera godlynta ut, och George ämnade just begagna sig av denna blidhet och bringa penningfrågan på tapeten, då fadern sjönk tillbaka till högtidlighet, ehuru han på ett tämligen hjärtligt sätt bad honom ringa på det röda vinet.
— Och vi skola pröva på om det är lika gott som madeiran, George, vilken jag hjärtans gärna unnar Hans Kunglig Höghet. Och medan vi dricka det, vill jag tala med dig om en sak av vikt.
Amalia hörde klockan ringa efter det röda vinet, medan hon satt nervös där uppe i salongen. Hur det var, så tänkte hon att det var en hemlighetsfull och olycksbådande klocka. Av de aningar, vilka somligt folk ständigt ha, måste väl alltid någon slå in.
— Vad jag önskar veta, George, sade den gamle herrn, sedan han långsamt smuttat på sitt första glas, är, hur du och — och — den där lilla varelsen där uppe ha det er emellan.
— Jag skulle tro att det inte är svårt att se, sir, sade
174
