WILLIAM M. THACKERAY
och sprattlande på landbacken. Rawdon såg, att mrs Bute hade en påtaglig avsikt att fånga honom med Rebecka. Han var just icke så särdeles slug och skarpsinnig, men han var likväl en världsman och hade varit med om många säsonger i London. Ett ljus gick en dag upp för hans skumma själ, efter vad han inbillade sig, genom ett yttrande av mrs Bute.
— Märk mina ord, Rawdon, sade hon. Du kommer en dag att få miss Sharp till din släkting.
— På vad sätt då? — såsom min kusin kanhända? Är Francis förtjust i henne? frågade den skalkaktige officeren.
— Bättre upp! sade mrs Bute med en blixt från sina svarta ögon.
— Det kan väl aldrig vara Fox? Nej, han ska då inte ha henne! Den ormen är inte värd henne. Lady Jane Sheepshanks har honom för övrigt på gaffeln.
— Ni karlar märka då ingenting. Du enfaldiga, blinda varelse! — Om någonting skulle hända lady Crawley, bleve miss Sharp din mamma, och det är just vad som kommer att hända.
Rawdon Crawley gav luft åt en förvånansvärd vissling, till tecken på sin överraskning vid denna förklaring. Han kunde icke bestrida det. Hans fars uppenbara förkärlek för miss Sharp hade icke undgått honom. Han kände ganska väl den gamle herrns karaktär, och en mera oförsynt gammal — han avslutade meningen med en ny vissling och gick hem, tvinnande sina mustascher och övertygad att han nu hade funnit nyckeln till mrs Butes hemlighet.
— Nej, det här går, förbanne mig, för långt! tänkte Rawdon för sig själv. Min själ tror jag inte att människan vill göra den stackars flickan olycklig, bara för att hon inte ska komma in i familjen såsom lady Crawley.
Då han träffade Rebecka allena, skämtade han med henne på sitt gratiösa sätt rörande faderns tycke. Men hon gjorde en föraktfull knyck på nacken, såg honom rakt i ansiktet och sade:
188
