VÄRLDSMARKNADEN
— Nå ja, låt vara att han verkligen tycker om mig. Jag vet att han gör det, och andra med. Tror ni kanske att jag är rädd för honom, ryttmästare Crawley? Ni tror kanske inte att jag kan försvara min heder? sade den lilla kvinnan och såg så stolt och ståtlig ut som en drottning.
— Jo — jo visst — vill bara varna er — ber er se er för — det är alltsammans, sade mustaschtvinnaren.
— Ni syftar således på någonting vanhederligt? sade hon häftigt uppbrusande.
— Å, bevars! — sannerligen — miss Rebecka, inföll den tunga dragonen.
— Tror ni att jag inte har någon aktning för mig själv därför att jag är fattig och utan vänner och därför att rikt folk inte har någon sådan? Tror ni att jag, därför att jag är guvernant, inte har så mycket förstånd och känsla och bildning som ni adelsfolk här i Hampshire? Jag är en Montmorency. Tror ni inte att en Montmorency är lika god som en Crawley?
Då miss Sharp var uppskakad och hänsyftade på sina anförvanter på mödernet, talade hon med en aldrig så liten utländsk brytning, som gav ett stort behag åt hennes klara, klangfulla röst. — Nej, fortfor hon och blev allt varmare under det hon talade med ryttmästaren, jag kan uthärda fattigdom, men inte skam — förbiseende, men inte förolämpning, och det till av — av er!
Hennes känslor gåvo sig nu luft, och hon brast i tårar.
— För all del, miss Sharp — Rebecka — vid Gud — jag skulle på min ära inte vilja göra det för tusen pund. Vänta Rebecka!
Men hon var borta. Hon for denna dag ut med miss Crawley. Det var före den senares sjukdom. Vid middagen var hon ovanligt briljant och livlig, men hon ville icke giva akt på den förödmjukade och bedårade livgardistens vinkar, nickningar eller klumpiga klagomål. Skärmytslingar av detta slag försiggingo oupphörligt under detta lilla fälttåg — långtrådiga att omtala och liknande till sina följder. Det Crawleyska tunga kavalle-
