VÄRLDSMARKNADEN
behag. Hon tyckte om att ha vackra ansikten omkring sig, liksom hon tyckte om vackra tavlor och vackert porslin. Hon talade om Amalia med förtjusning ett halvt dussin gånger denna dag och nämnde även om henne för Rawdon Crawley, som pliktskyldigast kom för att dela sin tants kyckling.
Naturligtvis meddelade Rebecka härvid ögonblickligen, att hennes vän var förlovad med en löjtnant Osborne — en mycket gammal flamma.
— Tjänar han i det och det linjeregementet? frågade ryttmästare Crawley, då han efter någon ansträngning, som det anstod en gardesofficer, erinrade sig regementets nummer.
Rebecka trodde att det var detta regemente.
— Kaptenen vid samma regemente heter Dobbin, sade hon.
— En lång, gänglig, tafatt karl, som stupar på allting, sade Crawley. Jag känner honom, och Osborne är en rätt vacker karl med stora svarta polisonger.
— Ofantliga, sade miss Rebecka Sharp, och ofantligt stolt är han över dem, det kan jag försäkra er.
Ryttmästare Rawdon Crawley brast ut i ett skallande gapskratt i stället för svar, och då damerna bådo honom att tala om varför han skrattade, gjorde han det, så snart det häftiga utbrottet av hans munterhet var förbi.
— Han inbillar sig kunna spela biljard, sade han. Jag vann tvåhundra pund av honom på "Cacaoträdet". Han spela biljard, den token! Han skulle ha spelat om hur mycket som helst den dagen, om inte hans fördömde vän kaptenen hade kommit och fört honom bort med sig.
— Rawdon, Rawdon, var då inte så stygg! anmärkte miss Crawley, högeligen förnöjd.
— Ja, av alla unga glopar jag sett vid linjeregementena är den karlen bestämt den allra grönaste. Tarquin och Deuceace plocka honom hur mycket de vilja. Han skulle vara färdig att göra vad som helst för att få vara till-
