WILLIAM M. THACKERAY
hade att sälja, och provrida honom i parken och äta middag tillsammans och tillbringa aftonen med några muntra kurrar.
— Det vill säga, såframt ni inte måste uppvakta den vackra miss Sedley, sade Crawley med en listig blinkning. Fanken till söt flicka, på min ära, Osborne, var han god nog att tillägga. Fullt upp med schaber, förmodar jag — vasa?
Osborne skulle icke göra någon sådan uppvaktning; han skulle med nöje sammanträffa med ryttmästaren; och då de träffades den följande dagen, prisade den senare sin unge väns ridkonst — såsom han med fullt skäl kunde göra — och presenterade honom för tre eller fyra unga och mycket förnäma och eleganta herrar, vilkas bekantskap gjorde den enfaldige unge officeren helt stolt och uppblåst.
— Hör nu, hur står det till med lilla miss Sharp, frågade Osborne sin vän vid desserten med en nonchalant och sprättaktig min. En snäll och beskedlig liten flicka, den där miss Sharp. Vad tycka ni om henne i Drottningens Crawley? Miss Sedley tyckte inte illa om henne förlidet år.
Ryttmästare Crawley kastade en ursinnig blick på löjtnanten från sina små, blå ögon och bevakade honom noga, då han gick upp i salongen för att förnya bekantskapen med den vackra guvernanten. Hennes beteende emot honom måste ha betydligt lättat Crawley, ifall någon svartsjuka lurade i denne livgardists bröst.
Då de unga männen hade kommit dit upp och Osborne hade blivit presenterad för miss Crawley, gick han fram till Rebecka med en lätt och obesvärad beskyddarmin. Han tänkte vara vänlig och nedlåtande mot henne, ja, han ämnade till och med skaka hand med henne i hennes egenskap av vän med Amalia, och i det han sade: — Ah, se miss Sharp! Hur står det till? sträckte han sin vänstra hand emot henne, väntande att hon skulle bli helt förbryllad av en så stor ära.
Miss Sharp sträckte fram sitt högra pekfinger och gav
196
