VÄRLDSMARKNADEN
honom en liten nick, så kall och mördande, att Rawdon Crawley, som stod och betraktade uppträdet inne i ett annat rum, hade svårt att kväva sitt skratt, då han såg löjtnantens fullständiga nederlag, det sätt varpå han ryckte till och den klumpiga förlägenhet, varmed han slutligen nedlät sig att fatta det finger, som var framsträckt åt honom.
— Hon skulle min själ kunna sätta fan själv på bakhasorna, tänkte ryttmästaren helt förtjust, och löjtnanten frågade nu, för att på ett behagligt sätt öppna konversationen, vad miss Sharp tyckte om sin nya plats.
— Min plats, svarade miss Sharp helt kallt. Hur vänligt av er att påminna mig därom! Jo, det är en rätt bra plats och lönen icke så dålig — ehuru förmodligen inte så stor som miss Wirts hos edra systrar vid Russell Square. Hur må de unga damerna? — ehuru jag egentligen inte borde fråga det.
— Varför inte, frågade Osborne helt förvånad.
— Jo, de nedläto sig aldrig att tala med mig eller bjuda mig hem till sig, medan jag vistades hos Amalia, men vi guvernanter äro, som ni vet, vana vid dylika små förbiseenden.
— Men, min bästa miss Sharp, utbrast Osborne.
— Åtminstone inom somliga familjer, fortfor Rebecka. Ni kan inte föreställa er vad det ändå finns för åtskillnad. Vi äro inte så rika nere i Hampshire som ni rika köpmansfolk i City, men däremot är jag i en gentlemans familj av god gammal härkomst. Jag förmodar att ni vet, att sir Fox' far vägrade att mottaga ett pärskap? Och ni ser hur jag blir behandlad! Jag har det mycket bekvämt och trevligt. Det är verkligen en mycket god plats — men så utmärkt vänligt och hyggligt av er att fråga!
Osborne var alldeles ursinnig. Den lilla guvernanten behandlade honom helt nedlåtande och gäckades med honom, till dess det unga brittiska lejonet kände sig helt besvärat; och icke heller hade han tillräcklig själsnärvaro att hitta på en förevändning för att draga sig ut ur denna högst livliga och intressanta konversation.
