VÄRLDSMARKNADEN
beröm, utan hade även många förtjusande egenskaper, vilka denna högtidliga gamla Minerva till kvinna icke kunde se, till följd av den olikhet i levnadsställning och ålder, som fanns mellan hennes lärjunge och henne själv.
Ty hon kunde icke blott sjunga som en lärka eller en mrs Billington och dansa likt Hillisberg eller Parisot och brodera vackert och stava nästan lika väl som själva "diktionären", utan hon hade dessutom ett så vänligt, glatt, ömt, milt, högsint hjärta, att det tillvann henne kärlek av envar, med vilken hon kom i beröring, alltifrån självaste Minerva ned till den stackars flickan i diskrummet och den enögda bakelsemadammens dotter, som fick tillåtelse att en gång i veckan sälja sina varor åt de unga damerna i pensionen. Hon hade tolv förtrogna hjärtevänner bland de tjugufyra unga damerna. Till och med den avundsjuka miss Briggs talade aldrig illa om henne; den höga och mäktiga miss Saltire (lord Dexters dotterdotter) medgav, att hon hade en intagande växt, och vad beträffar miss Swartz, den rika ullhåriga mulatten från S:t Kitts, så var hon, den dag då Amalia reste, i en sådan paroxysm av tårar, att man var tvungen att skicka efter doktor Floss och halvt döva henne med ammoniak. Miss Pinkertons tillgivenhet var, såsom man kunde vänta sig av denna dams höga ställning och upphöjda dygder, lugn och värdig, men miss Jemima hade redan lipat och snyftat åtskilliga gånger vid tanken på Amalias avresa och skulle, om hon icke fruktat för sin syster, rentav fått ett hysteriskt anfall, likt arvtagerskan från S:t Kitts, som, i parentes sagt, betalte dubbel avgift. En sådan sorgelyx tillstädjes emellertid endast privilegierade pensionärer. Den stackars Jemima hade alla räkningarna och tvätten och lagningen och puddingarna och silvret och porslinet och tjänstfolket att övervaka. Men varför tala om henne? Det är antagligt, att vi icke vidare skola få höra talas om henne från detta ögonblick ända till tidernas ända, och att hon och hennes vördnadsbjudande syster, då de stora
