WILLIAM M. THACKERAY
roman genom att i förskräckt ton utbrista: — Se här kommer sir Fox! och strax därefter hördes baronetens knackning.
— Min kära vän, jag varken kan eller vill taga emot honom. Var snäll och gå ned och säg att jag är för sjuk för att taga emot någon. Mina nerver kunna verkligen inte uthärda min bror i detta ögonblick, sade miss Crawley och återtog läsningen av sin roman.
— Hon är för sjuk för att taga emot er, sade Rebecka, i det hon kom trippande ned till sir Fox, som höll på att stiga upp.
— Så mycket bättre, svarade sir Fox. Det är er, miss Becky, som jag vill träffa. Kom och följ mig in i salen, och därmed trädde de in tillsammans i detta rum.
— Jag vill ha er tillbaka till Drottningens Crawley, miss, sade baroneten, i det han fäste sina ögon på henne och tog av sig sina svarta handskar och sin hatt med det stora sorgfloret. Hans ögon hade ett så sällsamt uttryck och stodo så oavvänt fästa på henne, att Rebecka Sharp nästan började att darra.
— Jag hoppas att kunna komma snart, sade hon med låg röst, så snart som miss Crawley blir bättre, och återvända till — till de kära barnen.
— Ni har sagt så alltjämt under de här tre månaderna, Becky, svarade sir Fox, och ändå fortfar ni att hänga fast vid min syster, som kommer att kasta bort er som en gammal sko, sedan hon nött ut er. Jag säger, att jag behöver er. Jag ska resa tillbaka till begravningen. Vill ni komma tillbaka? Ja eller nej!
— Jag vågar inte — jag tror inte — att det skulle vara riktigt — att vara allena — med er, sir, sade Rebecka synbarligen mycket uppskakad.
— Jag säger ännu en gång att jag behöver er, sade sir Fox med ett slag i bordet. Jag kan inte vara utan er. Jag märkte det inte förrän ni var borta. Hela huset går rakt på tok. Det är inte samma ställe som förut. Alla mina räkenskaper ha åter råkat i oreda. Ni måste komma
202
