WILLIAM M. THACKERAY
FEMTONDE KAPITLET.
I vilket Rebeckas man visar sig för en kort stund.
Varje läsare med känslofullt sinnelag (och vi önska oss ej några andra) måste ha varit nöjd med den tablå, varmed sista akten av vårt lilla drama slutade, ty vad kan väl vara vackrare än kärleken på knä framför skönheten?
Men då kärleken hörde den förskräckliga bekännelsen från skönhetens läppar, att hon redan var gift, hoppade han upp från sin ödmjuka ställning på mattan och gav till utrop, vilka gjorde den stackars lilla skönheten ännu mera förskräckt, än då hon hade gjort sin bekännelse.
— Gift! Ni skämtar! ropade baroneten efter sitt första utbrott av raseri och överraskning. Ni gör narr av mig, Becky. Vem skulle väl gifta sig med er, som inte har en shilling i förmögenhet?
— Gift! Gift! sade Rebecka, smältande i tårar — med rösten kvävd av rörelse, med näsduken tryckt mot ögonen och nästan avdånad mot kaminfrisen — en smärtans bild, i stånd att smälta även det hårdaste hjärta. Ack, sir Fox, bäste sir Fox, anse mig inte otacksam för all er godhet mot mig. Det är endast ert ädelmod, som avlockat mig denna hemlighet.
— Åt fanders med ädelmodet! röt sir Fox. Med vem är ni då gift? Var skedde det?
— Låt mig få följa med er tillbaka till landet! Låt mig få vaka över er så troget som någonsin förr. Ack, skilj mig inte från det kära Drottningens Crawley!
— Karlen har väl övergivit er, vasa? sade baroneten, som nu trodde sig börja förstå. Nå ja, Becky, kom
204
