WILLIAM M. THACKERAY
— och tiden hon behövde för att komma nedför trappan — så skall ni se hur noggrann denna historia är och hur miss Crawley måste ha visat sig i samma ögonblick, som Rebecka intog sin ödmjuka ställning.
— Det är fruntimret, som ligger på marken, och inte herrn! sade miss Crawley med en blick och ton av djupt förakt. Man berättade mig, att det var ni som låg på edra knän, sir Fox; var god och knäböj ännu en gång och låt mig se detta vackra par!
— Jag har tackat sir Fox Crawley, sade Rebecka och reste sig upp, och sagt honom att — att jag aldrig kan bli lady Crawley.
— Givit honom avslag! sade miss Crawley, ännu mera förbryllad än någonsin. Briggs och Firkin vid dörren spärrade upp mun och ögon av undran och förvåning.
— Ja — jag har givit honom avslag, fortfor Rebecka med en sorgsen, tårfull röst.
— Och ska jag tro mina öron, att ni verkligen friat till henne, sir Fox? frågade den gamla damen.
— Ja, svarade baroneten, det gjorde jag.
— Och hon gav er avslag, som hon säger?
— Ja, sade sir Fox, med hela anletet förvridet till ett brett grin.
— Det tycks åtminstone inte ha krossat ert hjärta, anmärkte miss Crawley.
— Nej, inte ett tecken, svarade sir Fox med en köld och en godlynthet, som gjorde miss Crawley nästan alldeles utom sig av förvåning. Att en gammal herre i hög samhällsställning skulle falla på knä för en fattig guvernant och så brista ut i skratt därför att hon vägrade att gifta sig med honom — att en fattig guvernant skulle ge korgen åt en baronet med fyratusen punds årlig inkomst — allt detta var mysterier, vilka miss Crawley omöjligen kunde fatta. Det övergick alla hennes favoritförfattare Pigault le Bruns intrigförvecklingar.
— Det gläder mig, att ni anser det för ett gott skämt, min bror, sade hon, trevande sig vilt fram genom sin förvåning.
206
