WILLIAM M. THACKERAY
familjen i prästgården; och sir Fox har varit och friat till miss Sharp, men hon gav honom korgen till allas stora förvåning."
De båda damerna i matsalen (där den hederliga Briggs till sin stora glädje ännu en gång fick hålla ett förtroligt samspråk med sin beskyddarinna) undrade av alla krafter över sir Fox' anbud och Rebeckas avslag, varvid Briggs helt skarpsinnigt förmodade, att det måste ha varit något hinder i vägen, i skepnad av en äldre böjelse, ty i annat fall skulle ingen ung kvinna vid sina sinnen någonsin ha avslagit ett så förmånligt anbud.
— Ni skulle själv ha antagit det, Briggs, inte sant, sade miss Crawley vänligt.
— Skulle det inte ha varit en stor förmån att bli miss Crawleys svägerska, svarade Briggs med en ödmjuk undanflykt.
— Nå ja, Becky skulle i alla händelser ha blivit en bra lady Crawley, anmärkte miss Crawley (som hade blivit mildare stämd av flickans vägran och nu var mycket liberal och ädelmodig, då ingen begärde några uppoffringar av henne). Hon har huvud på skaftet (mycket mera förstånd i sitt lillfinger än ni, min stackars kära Briggs, har i hela ert huvud), och hennes sätt är utmärkt nu, sedan jag bildat henne. Hon är en Montmorency, och blodet är ändå någonting, ehuru jag för min del föraktar det, och hon skulle ha hållit det där sturska och dumma Hampshirefolket stången bra mycket bättre än den där olyckliga järnkrämardottern.
Briggs höll med som vanligt, och därefter blev den där "ädla böjelsen" diskuterad och föremål för mångfaldiga gissningar.
— Ni stackars värnlösa varelser ha då alltid något löjligt ömt tycke, sade miss Crawley. Ni själv, Briggs, var, som ni vet, förälskad i en skrivlärare (gråt inte, Briggs — ni gråter ständigt, och jag vill inte bringa honom till liv igen), och jag förmodar att den där olyckliga Becky också varit enfaldig och sentimental —
208
