VÄRLDSMARKNADEN
ömhet, yttrade många tröstande förklaringar av sin aktning och tillgivenhet för henne och försäkrade henne, att hon älskade henne som en dotter och skulle göra allt som stod i hennes makt för att hjälpa henne.
— Och vem är det nu, mitt barn? Är det den vackra miss Sedleys bror? Ni berättade någonting om en kärlekshandel med honom. Jag ska bjuda honom hit, min söta vän, och ni ska ha honom — ja, på min ära ska ni inte det!
— Fråga mig inte nu, sade Rebecka. Ni ska snart få veta alltsammans, det lovar jag er. Goda, bästa miss Crawley — min dyra vän — törs jag säga så?
— Det törs ni visst, mitt barn, svarade den gamla damen och kysste henne.
— Jag kan inte tala om det för er nu, snyftade Rebecka, ty jag känner mig så djupt olycklig. Men ack, älska mig alltid — lova mig att ni alltid ska älska mig!
Och under ömsesidiga tårar — ty den yngres rörelse hade väckt den äldres sympati — gavs detta löfte hög— tidligt av miss Crawley, som lämnade sin lilla skyddsling, välsignande och beundrande henne såsom en kär, okonstlad, ömhjärtad, kärleksfull, obegriplig liten varelse.
Och den unga damen blev lämnad allena för att tänka på dagens plötsliga och underbara tilldragelser och på vad som hade hänt och på vad som hade kunnat hända. Vilka tror ni att miss, nej, ursäkta mig, mrs Rebeckas känslor voro? Om författaren några sidor tillbaka gjorde anspråk på privilegiet att titta in i miss Amalias sängkammare och på att med en romanförfattares allvetenhet känna alla de milda smärtor och lidelser, som oroligt kastade sig på denna oskyldiga huvudkudde, varför skulle han då icke förklara sig även vara Rebeckas förtrogne, herre över hennes hemligheter och denna unga dams samvetes sigillbevarare?
Nåväl, Rebecka hängav sig först och främst åt en mycket uppriktig och rörande klagan över att en så underbar lycka hade varit henne så nära och att hon varit nödd och tvungen att avsäga sig den. Denna naturliga
