WILLIAM M. THACKERAY
gallerportarna en gång tillslutas om dem, icke vidare skola träda ut därifrån in i denna lilla historievärld.
Men som vi komma att se Amalia rätt ofta, skadar det icke att genast vid början av vår bekantskap säga, att hon var en av de bästa och älskligaste varelser, som någonsin levat, och en stor välsignelse är det, både i livet och romanerna, där det (i synnerhet i de senare) överflödar av skurkar av det mörkaste slag, att ha en så oskyldig och hjärtlig varelse till vårt ständiga sällskap. Som hon icke är någon hjältinna, behöver hennes person icke någon beskrivning; ja, jag fruktar verkligen, att hennes näsa var en smula för kort och att hennes kinder voro icke obetydligt för mycket runda och röda för en hjältinna, men hennes ansikte blomstrade i hälsans rosenfärg, och hennes läppar myste med de allra friskaste leenden, och hon hade ett par ögon, vilka lyste med den gladaste och mest oskuldsfulla glättighet, undantagandes då de fylldes med tårar, och detta hände en god del för ofta, ty den enfaldiga varelsen skulle nödvändigt gråta över en död kanariefågel eller över en råtta, som katten händelsevis hade fått fatt i, eller över slutet på en roman, om än aldrig så dumt, och vad det beträffar att säga ett omilt ord åt henne — ja, så mycket värre då för den som var hårdhjärtad nog att göra det. Själva miss Pinkerton, den stränga och upphöjda kvinnan, upphörde att gräla på henne efter den första lektionen, och ehuru hon icke förstod sig mera på känslighet än på algebra, gav hon samtliga lärarna särskilda order att behandla miss Sedley med den yttersta mildhet, emedan sträng behandling vore skadlig för henne.
Då nu avskedsdagen kom, var miss Sedley således högeligen förbryllad, hur hon skulle bete sig i fråga om sina båda vanor att skratta och gråta. Hon var glad över att få fara hem, men likväl på samma gång i högsta grad sorgsen över att behöva lämna skolan. Under de tre sista dagarna följde henne den lilla fader- och moderlösa Laura Martin som en liten hund. Hon hade att giva och
14
