WILLIAM M. THACKERAY
SJUTTONDE KAPITLET.
Hur kapten Dobbin köpte ett piano.
Om det på världsmarknaden gives någon representation, vilken satiren och känslofullheten kunna besöka arm i arm; där man träffar de mest sällsamma kontraster att både skratta och gråta åt; där man fullt lämpligt kan vara mild och patetisk eller bitter och cynisk, så är det i en av dessa offentliga församlingar, av vilka en hel massa varje dag annonseras på sista sidan av Times och vid vilka salig mr George Robins plägade presidera med så mycken värdighet. Jag förmodar, att det är få London-bor, som icke bevistat dessa möten, och alla med någon fallenhet för att moralisera måste ha tänkt med en icke så litet egendomlig och hemsk känsla på den dag, då deras egen tur kommer och mr Flammerdown skall på offentlig auktion sälja deras bibliotek, möbler, garderob, silver, viner etc.
Till och med den mest själviske kan icke undgå att känna någon sympati och saknad, då han bevistar denna bedrövliga avdelning av en avliden väns begravningsceremonier. Lord Riks jordiska kvarlevor stanna i familjevalvet; bildhuggarna inrista en inskrift, som sanningsenligt skildrar hans dygder och sorgen hos arvtagaren, som nu förfogar över hans rikedomar. Vilken gäst vid Riks bord kan väl utan en suck gå förbi det välbekanta huset — detta välbekanta hus, där ljusen plägade lysa så muntert klockan sju på aftonen, vars dörrar öppnades så beredvilligt, där de underdåniga betjänterna, under det ni gick uppför den bekväma trappan, ropade ert namn från den ena förstugan till den andra, till dess det nådde det rum, där den jovialiske gamle Rik välkomnade sina
228
