WILLIAM M. THACKERAY
humbug, och Cornelias man blev förd bakom ljuset, alldeles som Potifar — endast på ett olika sätt.
Genom all denna uppmärksamhet blev den gamle sviraren Rawdon Crawley förvandlad till en mycket lycklig och mycket undergiven äkta man. Hans förra tillhåll sågo icke mera till honom. Man frågade ett par gånger efter honom på hans klubb, men saknade honom icke så synnerligt — i dessa världsmarknadens stånd saknar man sällan varandra. Hans från sällskapslivet avstängda, alltid glada och leende maka, hans lilla bekväma våning, de goda måltiderna och de hemtrevliga aftnarna hade allasammans nyhetens och hemlighetsfullhetens behag. Giftermålet var ännu icke publicerat för världen eller annonserat i Morning Post. Alla hans kreditorer skulle ha kommit rusande över honom i massa, om de vetat, att han hade gift sig med en fattig flicka. — Mina släktingar skola inte håna mig, sade Becky med ett tämligen bittert skratt och var rätt nöjd med att vänta till dess den gamla tanten skulle låta försona sig, innan hon gjorde anspråk på sin plats i sällskapslivet. Under tiden bodde hon i Brompton och såg ingen människa, med undantag av de få av hennes mans kamrater, som mottogos i hennes lilla matsal. Dessa voro allasammans förtjusta i henne. De små middagarna, skrattet och pratet och musiken efteråt förtjuste alla, som fingo deltaga i dessa glada förlustelser. Major Martingale tänkte aldrig på att be att få se vigselattesten. Kapten Cingbars var alldeles förtjust i hennes skicklighet att brygga punsch; och unge löjtnant Spatterdash (som tyckte om att spela piket och vilken Crawley ofta bjöd) var påtagligen mycket betagen i mrs Crawley, men hennes försiktighet och blygsamhet övergåvo henne aldrig ett ögonblick, och Crawleys rykte som slagskämpe och svartsjuk äkta man var ett ytterligare och fullt tillräckligt försvar för hans lilla hustru.
Det finns herrar av mycket god börd och mycket på modet, som aldrig ha stigit inom dörren till en dams salong, varför, ehuru Rawdon Crawleys giftermål var
236
