VÄRLDSMARKNADEN
ett allmänt samtalsämne nere i hans landsort, där mrs Bute naturligtvis hade spritt ut nyheten, man i London tvivlade på det eller icke fäste sig vid det eller alls inte talade därom. Han levde komfortabelt på kredit. Han hade ett stort skuldkapital, vilket, väl använt, kan föda en man i många år och varpå många män på modet förstå att leva hundra gånger bättre än till och med mången kontanterad är i stånd att göra. Vem är väl den Londonbo, som icke på denna stads gator kan utpeka ett halvt dussin herrar, som rida förbi honom på präktiga hästar, medan han går till fots, kurtiserade av den finare världen och med bugningar följda till vagnen av dem, hos vilka de taga sina förnödenheter, nekande sig ingenting och levande på vem vet vad? Vi se Jack Thriftless kurbettera i parken eller köra sitt eleganta åkdon nedåt Pall Mall; vi äta hans middagar, serverade på hans utsökta servis, och vi säga: — Hur har detta börjat, eller var ska det sluta? Jag hörde en gång Jack säga: — Min hedersvän, jag är skyldig pengar i varenda huvudstad i Europa. Slutet måste komma en dag, men under tiden mår Jack lika gott som någonsin, folk äro glada att få skaka hand med honom, låtsa icke om de små obehagliga historier, som då och då viskas om honom, och förklara honom vara en trevlig, munter, överdådig sälle.
Sanningen bjuder oss att bekänna, att Rebecka hade gift sig med en man av detta slag. Allt fanns till överflöd i hans hus, med undantag av kontanter, på vilka hans lilla hushåll mycket snart fick känna brist, och då Rawdon en dag läste tidningen och fick se en notis om att "löjtnant Osborne genom köp och fullmakt blivit befordrad till kapten i Smiths ställe, som tagit avsked", uttalade han den där tanken rörande Amalias tillbedjare, som slutade med besöket vid Russell Square.
Då Rawdon och hans hustru önskade att få tala med kapten Dobbin efter auktionens slut och att få veta något närmare om den olycka, som hade drabbat Rebeckas gamla bekanta, var kaptenen försvunnen, och all den
