VÄRLDSMARKNADEN
övertygad, att Edward gärna skulle vilja ha henne, och jag tror, att kapten Dobbin inte heller skulle ha någonting emot att få henne — men jag avskyr alla militärer. En sådan sprätt George blivit, och så han kråmar sig över sin befordran! Vi måste visa det där folket, att vi äro lika goda som de. Låt bara Edward Dale få en smula uppmuntran, och du ska få se! Vi måste ha en bjudning, John! Men varför säger du ingenting? Skola vi bestämma den till om tisdag fjorton dagar? Men varför svarar du inte? För Guds skull, John, vad har hänt?
John Sedley sprang upp från sin stol för att möta sin hustru, som skyndade fram till honom. Han slöt henne i sina armar och sade med brådskande stämma:
— Vi äro ruinerade, Mary! Vi måste börja om på nytt igen, min vän! Det är bäst, att du genast får veta alltsammans!
Under det han talade, skälvde han i varenda lem och Var nära att falla. Han trodde, att dessa bedrövliga nyheter skulle helt och hållet överväldiga hans hustru — hans hustru, åt vilken han aldrig hade sagt ett hårt ord. Men det var han, som var mest upprörd, så plötsligt slaget än träffade henne. Då han sjönk tillbaka på sin stol, var det hustrun, som övertog tröstarens roll. Hon fattade hans skälvande hand och kysste den och lade den kring sin hals; hon kallade honom sin John — sin dyre John — sin älskade gubbe — sin kära, kära gubbe; hon slösade på honom hundra osammanhängande ord av kärlek och ömhet, och hennes trogna röst och ömma smekningar framkallade i detta sorgsna hjärta en obeskrivlig glädje och ångest och upplivade och tröstade hans nedtyngda, överansträngda själ.
Endast en enda gång under loppet av den långa kvällen, medan de sutto uppe tillsammans och stackars Sedley öppnade sitt av sorgen hopsnörda hjärta och berättade historien om sina förluster och sina förlägenheter — några av sina äldsta vänners trolöshet och den manliga godheten hos några, av vilka han aldrig hade kunnat
