VÄRLDSMARKNADEN
stånd att beskriva det. Alla tjänarna voro ute i förstugan — alla de kära väninnorna — alla de unga damerna — och även dansmästaren, som alldeles nyss hade anlänt; och där var ett sådant trängande och omfamnande och kyssande och gråtande (tillika med miss Swartz', den privilegierade elevens, snyftningar inne i hennes rum), som ingen penna kan avmåla och som det ömma hjärtat gärna skulle vilja förbigå. Äntligen voro omfamningarna överståndna, och de skildes åt — det vill säga, miss Sedley skildes från sina vänner. Miss Sharp hade några minuter förut helt blygsamt stigit upp i vagnen. Ingen grät över, att hon reste.
Sambo med hjulbenen slog igen vagnsdörren efter sin unga gråtande härskarinna och hoppade därefter upp bakpå vagnen.
— Vänta! ropade miss Jemima, i det hon kom springande till porten med ett paket. Det är några smörgåsar, min söta vän, sade hon till Amalia. Ni kunna bli hungriga, ska ni veta; och Becky, Becky Sharp, här är en bok åt er, som min syster — det vill säga, jag — Johnsons diktionär, ni vet; ni får inte lämna oss utan den. Farväl! Kör på, kusk! Gud välsigne er!
Och den goda varelsen gick tillbaka in i trädgården, överväldigad av rörelse.
Men se! Just som vagnen for av, stack miss Sharp sitt bleka ansikte ut genom fönstret och rentav kastade boken tillbaka in i trädgården.
Detta var nära att få Jemima att svimma av förskräckelse.
— Nej, jag har väl då aldrig… sade hon, vilken djärv… Hennes sinnesrörelse hindrade henne från att fullborda meningen.
Vagnen rullade bort, de stora portarna voro stängda, och klockan ringde till danslektionen. Världen ligger framför de båda unga damerna — farväl med Chiswick Mall!
