WILLIAM M. THACKERAY
vänta sig något sådant — endast en enda gång, säger jag, gav hans trogna hustru vika för sina upprörda känslor.
— O, min gud, min gud, sade hon. Detta ska krossa Amalias hjärta!
Fadern hade glömt den stackars flickan. Hon låg där uppe vaken och olycklig. Mitt bland vänner och ömma föräldrar kände hon sig ensam i rummet. Till hur många är det väl som man kan säga allting? Vem vill väl öppna sitt hjärta där, varest det icke finns någon sympati, eller känner väl lust att tala till dem, som icke kunna förstå en? Vår milda lilla Amalia befann sig i denna ensliga ställning. Hon hade ingen förtrogen ifrån det ögonblick hon hade någonting att anförtro. Hon kunde icke för den gamla modern yppa sina tvivel och sorger, och de blivande svägerskorna tycktes för varje dag bli alltmera främmande för henne. Och hon hade dystra aningar och farhågor, vilka hon ej vågade erkänna för sig själv, ehuru hon i hemlighet grubblade över dem.
Hennes hjärta sökte att framhärda i att försäkra, att George Osborne var henne värdig och trogen, ehuru hon visste, att så ej förhöll sig. Hur mycket hade hon icke sagt, utan att få något gensvar från honom! Hur många misstankar om egoism och likgiltighet hade hon icke att möta och envist bekämpa! För vilken kunde väl den stackars lilla martyren skildra dessa dagliga strider och kval? Själva hennes hjälte förstod henne endast till hälften. Hon vågade icke bekänna för sig själv, att den man, hon älskade, var henne underlägsen, eller känna att hon hade skänkt bort sitt hjärta för hastigt. Sedan det en gång var givet, var den rena, blyga mön alltför finkänslig, alltför öm, tillitsfull, svag och kvinnlig för att taga det tillbaka. Vi äro turkar i fråga om det andra könets känslor och ha förmått det att skriva under den lära vi uppställt. Vi låta deras kroppar fritt nog gå omkring, med leenden och lockar och skära hattar att dölja sig med i stället för slöjor och dok. Men deras själar få icke ses av mer än en enda man, och de lyda beredvilligt och
242
