VÄRLDSMARKNADEN
samtycka i att stanna hemma såsom våra slavar — stödjande oss, hjälpande oss och trälande för oss.
Så inspärrat och torterat var detta ömma lilla hjärta, då Napoleon i mars månad Anno Domini 1815 landsteg i Cannes och Ludvig XVIII flydde och hela Europa råkade i häftig uppståndelse och statspapperen föllo och gamle John Sedley blev ruinerad.
Vi ämna icke följa den hedervärde gamle penningmäklaren i de sista smärtor och kval han genomgick före sin kommersiella hädanfärd. Hans namn slogs upp på börsen såsom en bankruttörs; han höll sig undan från sitt kontor; hans växlar blevo protesterade, och så blev hans cessionsansökan formligen inlämnad. Man lade beslag på huset och möblerna vid Russell Square och sålde dem på auktion, och han och hans familj stöttes ut, såsom vi sett, för att dölja sin huvuden var de kunde.
John Sedley hade icke hjärta att återse det tjänstfolk, vilket då och då framträtt på våra blad och från vilket fattigdomen nu tvang honom att skilja sig. Dessa värda personers löner utbetaltes med en punktlighet, som män ofta visa, vilka endast göra stora skulder. De voro visserligen ledsna att behöva lämna sina goda platser, men grämde sig icke alltför mycket över att skiljas från sin älskade husbonde och matmor. Amalias kammarjungfru var mycket frikostig på sorgbetygelser, men avlägsnade sig med mycken resignation för att skaffa sig en finare plats i en mera elegant stadsdel. Svarte Sambo beslöt med det självförtroende, som tillhör hans klass, att sätta upp ett värdshus. Den hederliga gamla mrs Blenkinsop, som hade sett Josef och Amalia födas och John Sedleys och hans hustrus giftermål, ville emellertid stanna kvar hos dem utan lön, helst som hon hade samlat en rätt vacker summa i deras tjänst, och följde sitt stackars herrskap till deras nya och ringa tillflyktsort, där hon en tid bortåt tjänade dem och puttrade emot dem.
Bland alla Sedleys motståndare i de strider med kreditorerna, som nu följde och så tärde på den förödmjukade gamle mannen, att han på sex veckor åldrades mera