VÄRLDSMARKNADEN
heten till den fattige sate, som brottas med olyckan. Vem har icke märkt den beredvillighet, varmed de närmaste vänner och hederligaste män misstänka och anklaga varandra för svek och bedrägeri, då de råka i tvist för pengars skull! Envar gör det. Jag förmodar att envar har rätt och att världen är en skurk.
Osborne retades och plågades sålunda av den odrägliga känslan av forna välgärningar, och dessa äro alltid en orsak till stegrad fientlighet. Slutligen hade han förlovningen mellan Sedleys dotter och sin son att bryta, och som det hade gått mycket långt och den stackars flickans lycka och kanske rykte stodo på spel, var det nödvändigt att ådagalägga de starkaste skäl för brytningen och för att bevisa att John Sedley var en högst dålig varelse.
Vid kreditorernas sammanträde betedde han sig därför mot Sedley med en våldsamhet och ett förakt, som nästan lyckades att krossa den ruinerade cessionantens hjärta. George förbjöd han ögonblickligen att vidare umgås med Amalia — hotade honom med sin förbannelse, om han bröt mot hans befallning, och förklarade den stackars oskyldiga flickan för den gemenaste och listigaste kokett. Ett av huvudvillkoren för vrede och hat är, att man måste berätta osanningar mot det hatade föremålet och tro på dem, för att, såsom vi nämnde, vara fullt konsekvent.
Då det stora slaget kom — offentliggörandet av cessionen och avflyttningen från Russell Square och förklaringen, att allt var förbi mellan henne och George — allt förbi mellan henne och kärleken, henne och lyckan, henne och tron på världen (ett brutalt brev från John Osborne underrättade henne i några få rader, att hennes fars beteende hade varit sådant, att varje förbindelse mellan familjerna hädanefter var bruten), då slutdomen föll, träffade den henne icke så hårt som föräldrarna eller, rättare sagt, hennes mor hade befarat (ty John Sedley själv var alldeles förkrossad av sina ruinerade affärer och sin fläckade heder). Amalia mottog nyheterna
