VÄRLDSMARKNADEN
skamliga, nedriga och gemena beteende, erinrade honom om vad han hade sagt om Amalia och att deras förbindelse för alltid var bruten samt gav honom samma afton en rätt vacker summa att därmed betala sin nya uniform, i vilken han tog sig så väl ut. Den frikostige unge mannen var alltid i behov av pengar och tog emot dem utan några invändningar. Auktionskungörelserna voro uppslagna på Sedleys hus, där han hade tillbragt så många, många lyckliga timmar. Han kunde se dem, då han gick hemifrån denna kväll (till gamle Slaughters, där han hade sitt kvarter, då han var i staden), skimra vita i månskenet. Detta glada och trevliga hem var nu således tillstängt för Amalia och hennes föräldrar — vart hade de väl tagit sin tillflykt? Tanken på deras ruin gick honom icke litet till hjärtat. Han var mycket dyster och nedslagen denna afton i kafferummet hos Slaughters och drack betydligt, såsom hans kamrater därstädes anmärkte.
Dobbin kom snart dit och, varnade honom för att dricka så mycket, vilket han sade att han gjorde endast därför att han var så fördömt nedstämd, men då hans vän började att göra honom klumpiga frågor och på ett betydelsefullt sätt bad att få veta nyheter, nekade Osborne att inlåta sig i samtal med honom, men erkände emellertid, att han var tusan så förvirrad och olycklig.
Tre dagar därefter träffade Dobbin Osborne i hans rum i kasernen. Den unge kaptenen var tydligen mycket nedslagen och satt med huvudet lutat mot bordet och med åtskilliga papper omkring sig.
— Hon har — hon har skickat tillbaka några småsaker, som jag givit henne, sade han. Se här!
Det var ett litet paket, med en välbekant handstil adresserat till kapten George Osborne — en ring, en silverkniv, en guldkedja och en medaljong med en hårlock i.
— Allt är förbi, sade han med ett aggande samvetes kvidan. Se här, Will…, du kan få läsa det, om du så önskar.