VÄRLDSMARKNADEN
Sedley var i högsta grad förskräckt över denna handling av insubordination.
— Hur kunde du göra så, Rebecka? sade hon slutligen efter ett ögonblicks tystnad.
— Kanske du tror, att miss Pinkerton ska komma ut och befalla mig tillbaka i skamvrån? sade Rebecka skrattande.
— Nej, men…
— Jag hatar hela huset, fortfor miss Sharp i högsta grad förbittrad. Jag hoppas, att mina ögon aldrig skola återse det. Jag önskar sannerligen, att det låge på botten av Themsen, och om miss Pinkerton vore där med, skulle jag minsann inte hjälpa upp henne. Ack, vad det skulle glädja mig att se henne flyta i vattnet där borta, med turban och alltsammans, med håret strömmande efter sig och med näsan lik näbben på en båtsnipa!
— Tyst! ropade miss Sedley.
— Å, tror du, att den svarta betjänten skall skvallra? utbrast miss Rebecka skrattande. Han må gärna gå tillbaka och tala om för miss Pinkerton, att jag hatar henne av allt mitt hjärta; ja jag önskar sannerligen, att han ville göra det, och jag önskar även, att jag hade tillfälle att bevisa det i handling. Under två år har jag endast lidit skymf och förolämpningar från hennes sida. Jag har varit sämre behandlad än någon piga i köket. Jag har aldrig hört ett vänligt eller gott ord, utom från dig. Jag har måst hålla uppsikt över de små flickorna i nedre klassen och tala franska med de unga damerna, till dess jag blev alldeles utledsen vid mitt modersmål. Men att tala franska med miss Pinkerton var bra lustigt, inte sant. Hon kan inte ett enda ord franska och var för stolt för att bekänna det. Jag tror, att det var detta som förmådde henne att göra sig av med mig, och därför tackar jag himlen för franskan. Vive la France, Vive l'Empereur! Vive Bonaparte!
— Å, fy skäms, Rebecka! utbrast miss Sedley, ty detta var den största hädelse Rebecka hittills hade yttrat, och att vid den tiden säga: "Länge leve Bonaparte"! var
