VÄRLDSMARKNADEN
varje medlem av min mans familj, inföll här mrs Bute i sin tur.
— Ja, om så behövdes; men vi önska inte att mrs Bute Crawley ska bli en martyr, sade Clump artigt. Doktor Squills och jag ha tillsammans begrundat miss Crawleys kasus med mycken oro och omtänksamhet, såsom ni väl kan föreställa er. Vi se henne nedstämd och nervös; familjeuppträden ha uppskakat henne.
— Hennes brorson har förspillt sitt timliga och eviga väl! utbrast mrs Crawley.
— Ha uppskakat henne, och ni kom som en skyddande ängel, riktigt som en skyddande ängel, det kan jag försäkra er, för att trösta och hugsvala henne i hennes sorg. Men doktor Squills och jag tro, att vår älskvärda vän inte är i ett sådant tillstånd, att hon nödvändigt behöver hålla sig vid sängen. Hon är nedstämd, men denna instängning ökar ännu mera hennes nedstämdhet. Hon bör ha förströelse, frisk luft och en glad omgivning, de bästa och behagligaste läkemedlen i farmakopéen, sade mr Clump grinande och visande sina vackra tänder. Övertala henne att stiga upp, min nådigaste; drag henne från hennes säng och hennes dystra lynne; yrka på att hon tar sig några små promenader i vagn. Detta ska återkalla rosorna även på edra kinder, om jag får säga så till mrs Bute Crawley.
— Åsynen av hennes avskyvärda brorson ute i parken, där jag hör att den uslingen plägar åka tillsammans med den fräcka deltagerskan i hans brott, sade mrs Bute (släppande på detta sätt själviskhetens katt ut ur hemlighetens påse), skulle förorsaka henne en så häftig skakning, att hon åter skulle få lov att intaga sängen. Hon får inte gå ut, mr Clump. Hon ska inte gå ut, så länge jag är kvar för att vaka över henne. Och vad min hälsa angår, vad bryr jag mig om den. Jag skänker den med glädje. Jag offrar den på min plikts altare.
— På min ära, min nådigaste, sade nu mr Clump rentut, om jag svarar för hennes liv, såvida hon fortfar att vara instängd i det där mörka rummet. Hon är så nervös
