WILLIAM M. THACKERAY
att vi kunna mista henne vilken dag som helst, och om ni önskar att ryttmästare Crawley ska bli hennes arv| tagare, så säger jag er öppet, att ni gör ert bästa för att tjäna honom däri.
— Store gud! är hennes liv i fara? ropade mrs Bute. Min bäste mr Clump, varför underrättade ni mig inte om det förut?
Den föregående aftonen hade mr Clump och doktor Squills haft en konsultation (vid en butelj vin i sir Lapin Warrens hus, vars fru höll på att skänka honom den trettonde välsignelsen) rörande miss Crawley och hennes kasus.
— Vilken liten harpya den där kvinnan från Hampshire är, som fått fatt i gamla Tilly Crawley, anmärkte Squills. Tusan så god madeira!
— En sådan narr den där Rawdon Crawley var som gick och gifte sig med en guvernant! svarade Clump. Men det var ändå någonting hos den där flickan!
— Ja, gröna ögon, ett fagert skinn, en vacker växt och en ypperligt utvecklad panna, anmärkte Squills. En narr var han i alla fall.
— Ja, en satans narr — såsom han alltid varit, sade apotekaren.
— Naturligtvis kommer gumman att stryka ut honom ur sitt testamente, sade doktorn efter ett ögonblicks tystnad. Jag förmodar, att hon inte är barfotad, när hon lägger näsan i vädret.
— Lägger näsan i vädret! sade Clump med ett grin. Jag skulle inte för tvåhundra pund vilja, att hon skulle lägga näsan i vädret.
— Den där Hampshirekvinnan kommer att ta livet av henne inom två månader, min kära Clump, om hon stannar kvar hos henne, sade doktor Squills. Garmmal gumma, storäterska, nervöst subjekt, hjärtklappning, tryckning åt hjärnan, slag, kolar av. Laga att hon kommer upp och ut, Clump, eller ger jag inte många öre för edra tvåhundra pund om året.
Och det var på grund av denna vink, som den heder-
266
