WILLIAM M. THACKERAY
ungefär detsamma som att säga: "Länge leve Satan"! Hur kan du, hur vågar du hysa sådana syndiga, hämndfulla tankar?
— Om hämnden är syndig, så är den likväl naturlig, svarade miss Rebecka. Jag är inte någon ängel.
Och för att säga sanningen, så var hon det verkligen icke heller.
Man torde nämligen anmärka, att ehuru miss Rebecka Sharp under loppet av detta samtal (som ägde rum medan vagnen långsamt rullade längsefter flodsidan) två gånger hade haft tillfälle att tacka himmelen, hade hon för det första gjort det för det denna befriade henne från en person, vilken hon hatade, och för det andra för det den satte henne i stånd att bringa sina fiender i en viss bestörtning och förvirring, av vilka intetdera utgör något särdeles älskvärt motiv till tacksamhet mot försynen eller är sådant, som personer av ett milt och försonligt sinnelag skulle vilja begagna sig av. Miss Rebecka var således alls icke mild och försonlig. Hela världen behandlade henne illa, sade denna unga människohatare (eller rättare kvinnohatare, ty av den manliga världen kan hon icke sägas ännu ha haft mer än en högst ringa erfarenhet), och vi kunna vara så tämligen förvissade om att de personer av ettdera könet, som hela världen behandlar illa, fullkomligt förtjäna den behandling de röna. Världen är en spegel och återgiver åt varje människa avspeglingen av hennes eget anlete. Rynka pannan åt henne, och hon skall i sin tur se surt och bistert på dig, skratta åt henne, och hon skall befinnas vara ett glatt och trevligt sällskap, och sedan må de unga själva göra sitt val. Säkert är, att om alla människor försummade miss Sharp, visste man icke heller, att hon någonsin hade gjort en god gärning till en annans nytta, och icke kunde man gärna vänta, att tjugufyra unga damer samt och synnerligen skulle vara lika älskvärda som hjältinnan i denna berättelse, miss Sedley (vilken vi utvalt just precis av den anledning, att hon är den mest godhjärtade av dem alla, ty vad i all världen skulle väl annars kunnat ha hindrat oss att sätta
20
