VÄRLDSMARKNADEN
skenet lika klart som någonsin i Coffin Court, där Tapiocakaffehuset är beläget; och mr Dobbin erinrade sig att han hade träffat mrs Sedley för icke längre än en timme sedan, då han hade kört Osborne ned till Fulham i sin gigg och lämnat honom där mellan fyra ögon med Amalia.
— Min hustru ska bli mycket glad att få se hennes nåd, svarade Sedley och drog upp sina papper. Jag har ett mycket vänligt brev från er far här, sir, och ber om min vördnadsfulla hälsning till honom. Lady Dobbin ska finna oss i ett bra mycket mindre hus än det, i vilket vi brukade mottaga våra vänner, men det är nätt och trevligt, och förändringen av luft gör gott åt min dotter, som var helt sjuklig i staden — ni minns ju lilla Malla, sir? — ja, var helt klen och sjuklig i staden.
Den gamle herrns ögon irrade omkring medan han talade, och han tänkte på någonting annat, medan han satt och tummade på sina papper och fubblade med det nötta röda segelgarnet.
— Ni är krigare till yrket, fortfor han, och jag frågar er, Will Dobbin, om någon människa någonsin kunde ha spekulerat på den där korsikanske skurkens återkomst från Elba? Då de allierade monarkerna voro här förlidet år, och vi gåvo dem den där middagen i City, sir, och sågo Enighetens Tempel och fyrverkeriet och den kinesiska bron i S:t James' park, kunde väl då någon klok människa föreställa sig, att inte fred verkligen var sluten sedan vi hade sjungit Te Deum för den, sir? Jag frågar er, William, kunde jag väl tro, att kejsaren av Österrike var en fördömd förrädare — förrädare och ingenting vidare? Jag skräder inte ord — en tvetungad, infernalisk förrädare och intrigmakare, som hela tiden ville ha sin måg tillbaka! Och jag påstår, att Bonapartes flykt från Elba var en fördömd komplott, sir, i vilken hälften av Europas makter voro med för att få fonderna att falla och ruinera landet. Det är därför som jag stått i tidningen som cessionant. Ja, sir — därför att jag trodde på kejsaren av Ryssland och prinsen-regenten. Se
