WILLIAM M. THACKERAY
här ska ni få se. Titta på de här papperen. Se hur fonderna stodo den första mars — hur de franska femprocentsfonderna stodo, när jag köpte. Och hur stå de nu? Det var en komplott, sir, eller också skulle den där skurken aldrig ha kommit undan. Var fanns den engelske kommissarien, som tillät honom att komma undan? Han borde skjutas, sir — ställas inför krigsrätt och skjutas — ja, vid gud borde han så!
— Vi ämna oss åstad och driva bort det korsikanska odjuret, sir, sade Dobbin, helt förskräckt över raseriet hos den gamle mannen, vars pannådror började att svälla och som satt och dunkade på papperen med sin knutna hand. Vi ämna driva ut honom, sir; hertigen är redan i Belgien, och vi vänta varje dag att få order att marschera.
— Ge honom inte pardon! För med er den skurkens huvud, sir. Skjut ned den uslingen, sir! röt Sedley. Jag skulle själv, fördöme mig, vilja taga musköten, men jag är en gammal man, vars kraft är bruten — ruinerad av den gemena boven — och av en hop bedrägliga tjuvar här i landet, vilkas lycka jag skapat och som nu rulla i sina egna ekipage, tillade han med en tår i sin röst.
Dobbin var icke litet rörd vid åsynen av denne fordom så gode och vänlige gamle vän, som nästan var rubbad av sin olycka och rasade i maktlös vrede. Beklagen den gamle mannen, I, för vilka pengar och gott rykte utgöra det högsta goda, liksom de obestridligen äro det på världsmarknaden.
— Ja, fortfor han, det finns ormar, som man värmer och som stinga en efteråt. Det finns tiggare, som man sätter upp på hästryggen och som äro de första att rida över en. Ni vet vem jag menar, Dobbin, min gosse. Jag menar en krävstinn, penningdryg skurk vid Russell Square, vilken jag kände då han inte ägde ett öre och vilken jag ock hoppas att få se som en tiggare, såsom han var, då jag hjälpte och bistod honom.
— Jag har hört någonting om det där av min vän George, sade Dobbin, angelägen om att komma till målet.
276
