VÄRLDSMARKNADEN
alldeles nyss lämnat skolan, där hon hade fulländat sin uppfostran, och George och hans systrar hade sammanträffat med henne på en supé i gamle Hulkers hus vid Devonshire Place (Hulker, Bullock & C:o voro länge korrespondenter åt hennes hus i Västindien), och flickorna hade gjort henne de hjärtligaste inviter, vilka arvtagerskan hade mottagit med mycken godlynthet och välvilja. En fader- och moderlös flicka i hennes ställning — med hennes pengar — så intressant! sade de unga damerna Osborne. De talade inte om annat än sin nya vän, då de återkommo från den Hulkerska balen; de hade kommit överens, att de litet emellanåt skulle träffas, och de togo vagnen och foro och besökte redan dagen därefter mrs Haggistoun, änka efter överste Haggistoun och en släkting till lord Binkie, som talade ständigt om denne senare och föreföll de söta, enkla flickorna tämligen högfärdig och alltför mycket fallen för att tala om sina förnäma släktingar; men Rhoda var allt vad man kunde önska sig — den mest öppna, godhjärtade och intagande varelse — som måhända behövde en liten polering, men var så god och älskvärd! Flickorna kallade varandra genast vid sina förnamn.
— Du skulle ha sett hennes dräkt för uppvaktningen på hovet, Malla! utbrast Osborne med ett skratt. Hon kom till mina systrar för att visa den, innan hon blev presenterad av mylady Binkie, Haggistouns släkting. Hon är släkt med alla människor, den där Haggistoun. Hennes diamanter strålade som Vauxhalln den där aftonen vi voro där. (Kommer du ihåg Vauxhalln, Malla, och hur Josef sjöng för sin sötaste, sötaste sötnos?) Diamanter och mahognyfärg, min älskling, tänk vilken fördelaktig motsats — och de vita fjädrarna i hennes hår — jag menar hennes ull! Hon hade örringar lika ljuskronor; man kunde förbanne mig ha tänt dem — och ett gult sidensläp, som stod ut efter henne likt svansen på en komet.
— Hur gammal är hon? frågade Amalia, med vilken George satt och pratade och sladdrade om denna mörka
