VÄRLDSMARKNADEN
stupida kalas. Jag har varit van att leva tillsammans med gentlemän och män av värld och förfining, min kära Amalia, och inte med en skock sköldpaddsgödda krämare. Ser du, min lilla söta flicka, du är den enda person i vår sfär, som någonsin sett ut och tänkt och talat som en fin och förnäm dam, och du gör det därför att du är en ängel och inte kan göra annorlunda. Sök inte att motsäga mig. Du är verkligen den enda fina damen ibland oss. Gjorde inte miss Crawley, som levat bland det bästa sällskap i Europa, alldeles samma anmärkning? Och vad beträffar Crawley vid livgardet, så är han, fördöme mig, en fin och ståtlig karl, och jag tycker om honom för att han gifte sig med den flicka han höll av.
Även Amalia beundrade mr Crawley särdeles mycket för detta hans handlingssätt och litade på att Rebecka skulle bli lycklig med honom och hoppades (tillade hon med ett skratt) att Josef skulle låta trösta sig. På detta sätt pratade och sladdrade det unga paret alldeles som i forna dagar. Amalia hade nämligen nu återvunnit hela sin förtröstan och tillit, ehuru hon förklarade sig vara högst svartsjuk på miss Swartz och rysligt rädd — lik en liten skrymterska, som hon var — för att George skulle glömma henne för den rika arvtagerskan och hennes pengar och egendomar i S:t Kitts. Men ett faktum är, att hon var mycket för lycklig för att hysa några slags farhågor eller tvivel eller onda aningar, och var, då hon nu åter hade George vid sin sida, icke rädd för någon arvtagerska eller skönhet, eller överhuvudtaget för något slags fara.
Då kapten Dobbin på eftermiddagen kom tillbaka till dessa människor — vilket han gjorde med en hel hop sympati med dem (det gjorde hans hjärta gott att se, hur Amalia hade blivit ung igen) — hur hon då skrattade och sjöng välbekanta gamla sånger vid pianot, vilka endast avbrötos av ringklockan, som förkunnade mr Sedleys återkomst från City, som blev en signal för George att avlägsna sig.
