Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/294

Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

lämna tjänsten. Med sin vanliga öppenhet och finkänslighet sade han till mrs Haggistoun, att han skulle ge henne en växel på tiotusen pund samma dag som hans son gifte sig med hennes skyddsling, och kallade detta anbud en vink och ansåg det såsom ett mycket fint, diplomatiskt schackdrag. Slutligen gav han George en annan dylik vink rörande arvtagerskan och befallde honom att tvärt gifta sig med henne, alldeles så som han skulle ha befallt sin taffeltäckare att draga korken ur en butelj eller sin bokhållare att skriva ett brev.

Denna befallande vink förbryllade George i hög grad. Han befann sig just nu i det första sällhetsruset i anledning av sitt nya frieri till Amalia, och kontrasten mellan hennes sätt och utseende och den rika arvtagerskans gjorde tanken på en förening med den senare ännu mera förhatlig för honom. Vagnar och operaloger kunna visst vara bra, tänkte han, men att visa sig offentligt i dem vid sidan av en dylik mahognyfärgad förtjuserska… Lägg härtill, att den yngre Osborne var lika envis som den äldre; att han, då han önskade någonting, var lika fast i sitt beslut att vinna det och att han, då han blev ond, var lika häftig som fadern själv i sina strängaste och strävaste ögonblick.

Första gången, då fadern formligen gav honom vinken om att nedlägga sin hyllning vid miss Swartz' fötter, hade George sökt att dagtinga med den gamle herrn.

— Ni borde ha tänkt på den saken förr, sir, sade han. Det låter sig inte göra nu, då vi varje dag vänta på order att rycka ut. Vänta till min återkomst, ifall jag kommer tillbaka.

Därefter föreställde han honom att tiden, då man dagligen kunde vänta att regementet skulle lämna England, vore särdeles illa vald, och att de få dagar, vilka de ännu kunde komma att dröja hemma, måste ägnas åt yrkets bestyr och icke åt frieri — och att det skulle bli tids nog att tänka på det senare, då han kom hem såsom major — ty det lovar jag er, min far, sade han med en

286