VÄRLDSMARKNADEN
sin pappas uppmaning varit hos mr Chopper i City (ehuru den gamle herrn gav sin son stora summor, ville han dock aldrig giva honom något fixt och bestämt underhåll och belönade honom endast då han var vid gott lynne); därefter hade han tillbragt tre timmar tillsammans med Amalia, hans kära lilla Amalia, i Fulham, och kom så hem för att finna sina systrar i vidlyftiga, stärkta muslinsklänningar i salongen, medan gummorna kacklade i bakgrunden och miss Swartz lyste i sin favoritklänning av ambrafärgat siden, med turkosarmband, otaliga ringar, blommor, plymer och allt slags krimskrams, ungefär lika elegant utstyrd som en kvinnlig sotare på första maj.[1]
Sedan flickorna förgäves sökt att draga honom in i samtalet, började de att prata om moder och den sista kuren på hovet, till dess han blev alldeles utled vid deras pladder. Han jämförde deras sätt med lilla Amalias — deras gälla och spruckna röster med hennes ömma, klangfulla toner; deras hållning och deras armbågar och deras stärkelse med hennes enkla, milda rörelser och blyga behag. Stackars Swartz satt på en plats, där Amalia hade brukat sitta. Hennes juvelsmyckade händer lågo utbredda i hennes brandgula knä. Hennes krimskrams och örringar pinglade och hennes stora ögon rullade omkring. Hon satt med fullkomlig självbelåtenhet och gjorde ingenting och tyckte sig vara förtjusande. Systrarna hade aldrig sett någonting som klädde henne så väl som den där sidenklänningen.
— Förbanna mig, sade George sedan till en förtrogen vän, såg hon inte ut som en kinesisk docka, som ingenting annat har att göra hela dagen i ända än att grina och vagga med huvudet. Det var min själ endast med möda jag kunde hålla mig ifrån att kasta soffkudden på henne. Detta känsloutbrott kvävde han emellertid.
Systrarna började nu att spela "Slaget vid Prag".
— Stopp med det där fördömda klinket! röt George
- ↑ Anspelning på en komisk festprocession, som Londons skorstensfejare brukade föranstalta den första maj. Jämför Dickens skiss: the First of May. Ö. a.
