WILLIAM M. THACKERAY
i ett anfall av ursinne från soffan. Det gör mig alldeles galen. Var god och spela någonting, ni, miss Swartz. Sjung någonting — vad som helst utom "Slaget vid Prag".
— Ska jag sjunga Blåögda Mary eller arian? frågade miss Swartz.
— Sjung den vackra arian! sade systrarna.
— Den ha vi hört förut, svar ade misantropen i soffan.
— Jag kan sjunga Fleuve du Tage, sade miss Swartz i ödmjuk ton, om jag bara hade orden. Detta var det sista stycket i den hedervärda unga damens samling.
— Ah! den sången ha vi! ropade Maria och gick för att hämta den notbok, i vilken den stod.
Nu hände det sig så, att denna sång, som just nu var på högsta modet, hade blivit förärad de unga damerna av en ung väninna till dem, vars namn stod på titelbladet, och sedan miss Swartz slutat sången med Georges bifall (ty han erinrade sig att den var ett av Amalias älsklingsstycken) och kanske hoppades på ett dakapo och under tiden satt och bläddrade i notbladen, kom hennes | ögon att falla på titelbladet, där hon såg "Amalia Sedley" stå skrivet i ett hörn.
— Kors i alla dar! utbrast miss Swartz och svängde sig häftigt om på sin pianostol, är det min Amalia? Amalia som var i miss Pinkertons skola? Jag vet att det är hon. Det är hennes stil och — berätta mig om henne — var är hon?
— Tala inte om henne! sade miss Maria Osborne helt hastigt. Hennes familj har vanhedrat sig. Hennes far bedrog pappa, och vad henne angår, så får hon aldrig nämnas här.
Detta var miss Marias vedergällning av Georges utfall mot "Slaget vid Prag".
— Är ni en vän till Amalia? sade George och sprang upp. Gud välsigne er för det, miss Swartz. Tro inte vad flickorna säga. Hon är i alla händelser inte det ringaste tadelvärd. Hon är den bästa…
— Du vet ju att du inte får tala om henne, George, ropade Jane. Pappa har förbjudit det.
290
