VÄRLDSMARKNADEN
— Vem är det väl som hindrar mig att göra det? utbrast George. Jag vill tala om henne. Jag säger, att hon är den bästa, den mildaste, den sötaste flicka i England, och att mina systrar inte äro värda att hålla ljusen åt henne; hennes far må för övrigt vara bankrutt eller icke. Om ni håller av henne, så besök henne, miss Swartz; hon är i behov av vänner nu, och jag säger: Gud välsigne envar som visar sig som vän mot henne. Envar, som talar vänligt om henne, är min vän, och envar, som talar emot henne, är min ovän. Tack, miss Swartz! och så gick han fram och tryckte hennes hand.
— George! George! ropade en av systrarna i bönfallande ton.
— Jag säger, sade George kärvt, att jag tackar envar som älskar Amalia Sed…
Han hejdade sig. Gamle Osborne stod inne i rummet med ett ansikte, som var blygrått av raseri och med ögon, som liknade brinnande kol.
Ehuru George hade stannat mitt i meningen, skulle han, då hans blod nu en gång väl hade kommit i svallning, icke låtit skrämma sig av alla de Osborneska generationerna; han hämtade sig ögonblickligen åter och besvarade sin fars hotande blick med en annan, som talade så tydligt om beslutsamhet och trots, att den äldre i sin tur förlorade modet och såg bort. Han kände, att timmen för den stora striden nu var slagen.
— Låt mig få föra er ned till middagen, mrs Haggistoun, sade han. Bjud miss Swartz din arm, George! och därmed satte de sig i gång.
— Miss Swartz, jag älskar Amalia, och vi ha varit förlovade i nästan hela vårt liv, sade Osborne till sin dam, och under hela middagen pratade och sladdrade han med en munvighet, som överraskade honom själv och gjorde hans far dubbelt nervös vid tanken på den strid som skulle komma att äga rum, så snart damerna hade avlägsnat sig.
— Olikheten mellan dessa två bestod däri, att medan fadern var häftig och våldsam, hade sonen tre gånger
