WILLIAM M. THACKERAY
vi behandlat denna ängel till flicka? Vem var det som uppmanade mig att älska henne? Jo, detta var ert eget verk. Jag skulle möjligen kunnat välja på annat håll och syfta högre än er krets, men jag lydde er. Och nu, då hennes hjärta tillhör mig, befaller ni mig att kasta bort det och straffa henne, ja, kanske döda henne — för annat folks fel. Det är, vid gud, en verklig skam, sade George, arbetande upp sig till passion och hänförelse under det han talade, att driva gäck med en stackars flickas känslor — och helst med en sådan ängel som hon — så överlägsen dem bland vilka hon levat, att hon skulle kunnat väcka avund, om hon inte på samma gång vore så god och mild, att det är förvånande att någon kan djärvas att hata henne. Om jag överger henne, förmodar jag att ni förlåter mig?
— Jag vill inte veta av något sådant där sentimentalt nonsens och humbug här, sir! ropade fadern. Det kommer inte att bli några tiggargiften i min familj. Om ni behagar kasta bort åttatusen pund om året, som ni kunde få bara ni begärde dem, så gärna för mig, men då får ni också, förbanna mig, ta ert pick och pack och lämna det här huset, sir. En gång för alla, vill ni göra som jag säger er, sir, eller vill ni inte?
— Gifta mig med den där mulattskan? sade George och drog upp sina löskragar. Jag tycker inte om färgen, sir. Säg åt den där svarten, som sotar mittemot Fleet Market, sir. Jag ämnar inte gifta mig med någon hottentott-Venus.
Mr Osborne ryckte ursinnigt i den sträng, medelst vilken han plägade kalla på taffeltäckaren, när han ville ha vin — och nästan svart i ansiktet befallde han denne tjänsteande att säga till om kapten Osbornes vagn.
— Nu är det gjort! sade George, då han en timme därefter kom helt blek in i kafferummet hos Slaughters.
— Vilket, min gosse? sade Dobbin.
George berättade nu vad som tilldragit sig mellan honom och hans far.
— Jag gifter mig med henne i morgon, tillade han med en ed. Jag älskar henne mera för varje dag, Dobbin.
294
