VÄRLDSMARKNADEN
TJUGOANDRA KAPITLET.
Ett giftermål och ett stycke av en smekmånad.
Även de mest hårdnackade och modiga fiender kunna icke hålla stånd mot hunger, och sålunda kände sig den äldre Osborne tämligen lugn i fråga om sin motståndare i den strid vi nyss skildrat och väntade tillitsfullt på, att George skulle giva sig på nåd och onåd, så snart tillförseln började att tryta. Visserligen var det bra illa att pojken hade erhållit nya förråd samma dag som den första sammandrabbningen ägde rum, men denna hjälp skulle endast vara tillfällig, tänkte gamle Osborne, endast något litet fördröja Georges underkastelse. Intet meddelande ägde under några dagar rum mellan far och son. Den förre kände sig förtretad, men icke orolig över denna tystnad, ty, tänkte han, han visste var han kunde sätta tumskruven på George och avvaktade endast resultatet av denna operation. Han meddelade systrarna roten och upphovet till tvisten, men befallde dem att icke låtsa därom, utan välkomna George, då han kom tillbaka, som om ingenting hänt. Det dukades varje dag för honom som vanligt, och måhända väntade den gamle herrn med en viss oro på honom, men han syntes icke till. Någon frågade efter honom hos Slaughters, men där svarades, att han och hans vän kapten Dobbin hade lämnat staden.
På en stormig och ruskig dag i slutet av april, då regnet piskade stenläggningen på den uråldriga gata, vid vilken gamle Slaughters kaffehus fordom låg, kom George Osborne in i kafferummet med ett mycket blekt och medtaget utseende, ehuru han var särdeles elegant klädd i blå frack med blanka knappar och en vacker gul väst, såsom modet var den tiden. Där befann sig även hans vän
