WILLIAM M. THACKERAY
kapten Dobbin, ovanligt nog utan den uniformsrock och de ljusgrå benkläder, som vanligen höljde hans gängliga person, och likaledes klädd i blå frack med blanka knappar.
Dobbin hade varit i kafferummet i en timme eller mera. Han hade tittat i alla tidningarna, utan att kunna läsa en enda. Han hade många tjog gånger sett på klockan och ut på gatan, där regnet störtade ned, och på folket, som traskade förbi i galoscher och kastade långa skuggor på de skinande stenarna; han trummade på bordet; han bet fullständigt av sina naglar, nästan ända intill köttet (han hade för vana att på detta sätt pryda sina stora, grova händer); han balanserade teskeden skickligt på gräddkannan, slog ned den etc etc. och visade, kort sagt, dessa tecken till oro och gjorde dessa förtvivlade försök att förströ sig, vilka människor pläga tillgripa, då de äro mycket oroliga och i spänd väntan på något.
Några av hans kamrater, som voro gäster där inne i rummet, gycklade med honom i anledning av hans eleganta dräkt och oroliga sätt. En av dem frågade honom, om han ämnade fara och låta viga sig. Dobbin skrattade och sade, att han, då detta skedde, skulle skicka den frågande (major Wagstaff vid ingenjörkåren) en bit av bröllopstårtan. Slutligen inträdde kapten Osborne, mycket elegant klädd, men mycket blek och uppskakad, såsom vi redan nämnt. Han torkade sitt bleka ansikte med en stor gul ostindisk silkesnäsduk, som var ofantligt parfymerad. Han skakade hand med Dobbin, såg på klockan och sade åt kyparen John, att han skulle servera honom curaçao. Av detta hjärtstyrkande medel tömde han några glas med en nervös brådska. Hans vän frågade honom med ett visst deltagande hur han mådde.
— Kunde inte få en blund i mina ögon på hela natten, Dob, sade han. Infernalisk huvudvärk och feber. Steg upp klockan nio och gick till Hummums för att taga mig ett bad. Vet du, Dob, jag känner mig alldeles så som den där morgonen, då jag duellerade med Rocket i Quebec,
296
